Läs gärna Ulrikas krönikor:

Under tio års tid skrev Ulrika Ekblom krönikor i tidningen Stallmagasinet som blev mycket uppskattade. Här får du ett smakprov.

Mycket om pungkulor

Det diskuteras mycket runt pungkulor här på gården just nu.
Mer konkret, kulornas vara eller inte vara.
Pållen ifråga, med vidhängande kulor ( än så länge) är lyckligt ovetande om läget.
Själv är jag utsatt för en hetskampanj.

Vår hovslagare säger att jag inte får. Vår hästtandläkare säger att jag inte får. Vår veterinär motarbetar mig kraftfullt, liksom stalltjejerna.
Jag bara väntar på att de ska börja gå med pins på jackslagen, med budskapet ” Rör inte Speedys kulor” . Kanske börja dela ut flygblad med slagord som ” Stoppa Ulrika” och ”Håll kniven borta från Speedy”.

Varför inte demonstrera med stora plakat och kedja sig fast utanför hans box ?
Min man ska vi inte tala om. Han blir blek i ansiktet så fort ärendet kommer på tal. Han kniper med benen och vänder sig bort i en talande, demonstrativ tystnad.
Å jo, jag minns vad jag lovade honom när Speedy föddes - gårdens allra förstfödda hingst.

Men jag tycker inte det är riktigt rättvist att dra upp det löftet nu nästan tre år senare. Det löftet gavs när Speedy fortfarande låg där alldeles nyfödd och våt i halmen och vi yra av glädje och rörelse, konstaterat att det var en hingst. Det var ett beslut tagit under stor emotionell press. Jag stod där med tårar i ögonen och betraktade underverket när maken passar på att avkräva löftet om kulorna.
Nu snart tre år senare, stor det en underbart vacker, kraftfull hingst och mullrar i boxen och visst är han snäll, men vi vet ju alla hur det blir med killarna när våren och värmen kommer och hormonerna slår till ? ELLER HUR? ( Här kräver jag lite lojalitet av er läsare i alla fall).

Tre gånger har jag bokat tid för kastrering. Tre gånger har jag utsatts för så hård press att jag avbokat. Nu påstår min veterinär, att jag inte får boka fler gånger.
– Nej, har man avbokat tre gånger är det kört, säger hon och lägger på telefonluren i örat på mig.
Min hovslagare varvar hot med fjäsk. Han har till exempel erbjudit sig att sponsra Speedys skoningar. Kravet är förstås att han får behålla kulorna. ( Och här får ni själva räkna ut om det är hovslagaren eller Speedy som åsyftas).
Min hästtandläkare skickar skumma sms flera gånger om dagen där han yrar om Legolas, knivar och pungkulor. Jag känner starkt att jag inte heller har hans stöd i kastreringsfrågan och faktum är att flertalet av de som propagerar mot kastreringen är män. Jag skönjer ett visst samband här.

Just nu har vi hamnat i ett sådant dödläge att det känns som om jag måste smuggla Speedy utomlands för att förvandla honom från hingst till valack. Jag får helt enkelt fly någon mörk natt under falsk identitet – och förmodligen får jag ångra mig till döddagar när väl kulorna är väck.

Ulrika Ekblom
Chefredaktör



Lucifer i änglaformat

Det där med stalledrängar är ett speciellt kapitel hemma hos oss. Jag vet inte vad det beror på, men vi lyckas bara hitta väldigt speciella stalledrängar. Eller också är det de som hittar oss.
Vi kallar henne Lucifer.
Hon heter egentligen Louise och ser ut som en liten ängel. Liten och vän, glada ögon och alltid ett leende på läpparna. Söt. MVG i alla ämnen i skolan, ambitiös och duktig i stallet, spelar cello. En sådan där tjej som man skulle vilja att en tonårsson, om man hade någon, kom hem med.
Ända tills man lär känna hennes rätta jag.

Det började uppdagas under Göteborg horseshow, då hon följde med mig för att jobba i Stallmagasinets monter.
Första kvällen tvingade hon mig att åka upp och ned i hotellhissen halva natten. Ni vet den där i glas som går utanpå det jätte-jätte-enormt -höga hotellet och som man får svindel av att bara titta på när man står utanför. I den tillbringade jag min första kväll på mässhotellet med Louise/Lucifer, som ville åka upp och ned. Upp och ned. Upp och ned.

I och för sig billigare än Lisseberg, men jag hade hellre legat i min hotellsäng. Nu ville jag ju att Louise skulle få ett trevligt första intryck av Göteborg horseshow, så jag åkte lidande med. Beslutet underlättades av att hennes underläpp började darra oroväckande, när jag försökte säga nej.
Men det var väl här någonstans vid midnatt, när vi åkte i hissen för 34 gången och folk nere i lobbyn började titta underligt på oss, som jag insåg vilken speciell makt hon besitter, denna lilla väna stalledräng.

Dag 2 kom mitt barn till mässan. Louise/Lucifer börjar helt oprovocerat blöda näsblod. Mitt barn och Louise/Lucifer rusar till den överfyllda toaletten på Eurohorse, rycker till sig papper och tar hand om den blödande näsan. En dam iakttar dem bekymrat. Louise tar på sig sin mest lidande min, låter ögonen fyllas av tårar, pekar på mitt barn och säger kvidande till damen.
- Hon gav mig en dansk skalle!

Häromdagen kom hon in i köket och tog ett glas vatten. Kallt vatten. Hon spolade länge så det säkert skulle bli kallt.
- Jag ska bara gå ut och ge Emma lite vatten. Hon är så varm, säger vår lilla Lucifer, tindrar med ögonen och går iväg med vattenglaset.
- Så omtänksamt, tänker jag, ända tills jag hör Emmas illvrål och ser att Louise hällt vattnet ÖVER Emma. Sådan är hon vår Lucifer. Alltid glad, alltid kvittrande och alltid något på gång.
Och även om vi tycker mycket om henne, vänder vi aldrig ryggen mot henne. Jag känner mig säker på att hon hade gjort sig mer än bra i någon av huvudrollerna i filmen om Arn.
I
Ulrika Ekblom
Chefredaktör

Rockmamma och hästägare

Jag funderar på hur jag ska förena min karriär som ”Rockmamma” och
hästägare.
Förvirringen och kaoset blir totalt när nu ”min” hästbuss stundtals
förvandlas till turnébuss.
Förvisso anade jag redan i ett tidigt skede att ”min present”, hästbussen,
egentligen var en förklädd turnébuss. Även om detta ivrigt förnekades av den
musicerande pappan och de rockande barnen.

Men jag avslöjade dem i ett tidigt skede när de smög runt bussen och
viskande diskuterade om något mer än sånganläggningen och trummorna skulle
få plats i hästdelen eller om de skulle behöva ha gitarrer och stärkare i
bodelen.
Jag insåg definitivt vad som var på g, när jag i bussens ”tävlingsgarderob”
hittar nitarmband och döskalleskjortor.
Ni inser problemet?

Istället för borstar, sadlar, tävlingskläder, foder och annat viktigt som
måste med på en tävling riskerar jag nu att av misstag få med förstärkare,
elgitarrer och en eller annan kvarglömd förälder som ”roddat” vid senaste
spelningen. En sådan kan man väl alltid ha nytta av. Det finns ju boxar som
ska mockas och hästar som ska tvättas, men problemet är om mina grejor åker
ut till förmån för bandets...

Tänk om jag istället för en sadel får ut en
bastrumma. Istället för tränset hittar en härva med mikrofonsladdar.
Nåja, det är ju en hel del rock´n roll på hästtävlingar också, så med lite
fantasi och lite improvisation ska det väl lösa sig.
Det är onekligen spännande när barnen växer upp och ”skaffar sig intressen”.
Det har här på fullaste allvar föreslagits att vi ska sälja hästarna och
skaffa gitarrer istället - fast jag får väl påpeka att det var pappans
förslag och inte barnens.
Börjar det dyka upp artiklar om långhåriga, piercade ”rockers”, som man inte
ser vad som är fram eller bak på, då vill jag säga, att då har det
skett utan min vetskap.

Och om ni plötsligen upptäcker att Stallmagasinet i hymmel och hemlighet
byter namn till Gitarrmagasinet, skulle jag vara tacksam om ni gjorde ett
litet besök på redaktionen. Förmodligen sitter jag inlåst i någon
”gitarrcase” eller liknande.


Ulrika Ekblom
Chefredaktör



Hästbehov

Det finns alltid en bra anledning att köpa en häst till.
Nemo, vår rara lilla USA-valack, är inte så socialt kompetent. Eller också är det så enkelt att han inte förstås skånskan som våra andra hästar snabbt lagt sig till med.
Någon form av språkförbistring råder.
Nemo är väldigt snäll, men har inte förstått att man inte kan glatt kan rusa fram till andra obekanta hästar i full karriär och daska i bringa mot bringa och vråla för full hals:
-Hej grabbar!

Han har också missat det där subtila signalsystemet som Peppy avänder sig av när han med klapprande tänder, ilsket bakåtstrukna öron, piskande svans och vitögonen framme, lite diskret försöker säga: - MAN INTE SKA ÄTA AV PEPPYS MAT FÖR DÅ ÄR MAN EN DÖD HÄST!
Missar man de signalerna åker man på däng.
Och Peppy är dubbelt så stor och tung och har hovar som dasslock. Då får man åka till farbror doktorn och så blir det boxvila och bandage och mycket fri tid för att träna på häst-skånska.

Så för att inget mer skulle hända fick Nemo en egen hage. Den största, gräsrikaste och mysigaste hagen. Lyxsviten skulle man kunna säga, men det hjälpte inte. Nemo blev olycklig och ensam, sååå ensam. Han ville också leka med de andra grabbarna..
Så efter två tuffa deppiga dagar insåg jag – vi inte bara behöver en häst till - vi måste ha en häst till!

Tre timmar senare var vi på väg hem med Izzie.
Izzie som knappt är en meter hög, har en päls som siden och hovar stora som enkronor och är tuff som en bandyboll trots att hon inte fyllt ett år än.
Lilla Izzie som på bara några månaders tid gjort sig själv till stallets självklara medelpunkt och Nemos absolut bästa kompis.
Han stryker med mulen över hennes mjuka, långa päls, använder henne lite som en gosefilt.

Nemo delar snällt med sig av sitt hö till henne och säger ingenting när hon ställer sig i vattentunnan och hoppar ( jodå, en 85-centeimetershäst går in i tunnan) tills vattnet är slut. Han klagar inte, när hon biter honom hårt i mulen bara för att hon kan och vill.
Han protesterar inte heller när hon ställer sig under hans mage för att slippa regnet. Det är helt enkelt sådant riktiga kompisar gör för varandra.
Ni förstår att vi behövde en häst till.

Håll till godo!

Ulrika Ekblom
Chefredaktör






Badrum av glas

Att åka på hästsportmässa kan leda till de mest oväntade händelser.
Ett år fick vi åka hiss med Bert Karlsson. Ett annat år slängde en utställare grädde på en annan som sedan alla halkade runt i med risk för liv och lem. Ett år grälades det hemskt om sadlar och hur de ska provas ut och av vem. Och ett tredje år, fick en av utställarna en puss av Måns Zemmerlöf eller om det var hon som pussade honom. Stor succé var det i alla fall.
I år fick vi en
utomjordisk upplevelse på mässhotellet i Globen.
Vi fick lära oss en del om modern design min man och jag och då talar vi inte på hästområdet.

Det är tydligen väldigt inne att bygga badrummen helt i glas. Vi snackar inte frostat glas, utan vanligt helt genomskinligt glas. Följden blev att när du gick in och tände ljuset på toaletten, kunde du lika gärna stå i strålkastarljuset på en scen mitt i rummet. Lite Ufo-känsla tyckte jag.

Det där med att bjuda in folk på rummet och ta en öl, föll liksom bort. Det fick bli maken och jag som samsades där på rummet. Lite skojigt blev det när han skulle duscha. Det enda som fattades var en stång mitt i badrummet som han kunnat klängande runt lite i och dansa lite förföriskt, så hade scenen varit komplett. Själv satt jag där på andra sidan glasväggen och begrundade vem som kommit på denna strålande ide´. Ett genomskinligt badrum. Varför överhuvudtaget ha väggar. Varför inte bara ställa toan mitt på golvet med en spotlight ovanför? Eller varför inte ha den direkt i korridoren så alla verkligen kan se.

Övervägde ett tag om jag kanske i alla fall skulle bjuda in folk på rummet, bara för att låta dem kolla på vårt heta designbadrum. Kanske kunde jag ta betalt om Bengt dansade? Lade ned idén när jag insåg att jag ju var den som eventuellt kunde bli kissnödig först. Nej, designade badrum är inte min grej.


Ulrika Ekblom
Chefredaktör







Rockers på skullen

Jag älskar Malin Baryards c.d ”Do you wanna ride?”
Framför allt älskar jag elgitarristen som står uppe på Malins höskulle i svarta läderkläder, kajal och tillhörande långt, svart pudelhår.

Jag menar: vartenda stall behöver en elgitarrist som står uppe på skullen och drar av ett solo och slänger lite med håret. Det är det minsta man kan begära, tycker jag. Tänk dig själv, när du kommer uppklättrande där på skullen. Livet är lite trist och tråkigt och du ska knuffa ned mååånga kilo hö, kanske har du precis mockat 32 boxar. Ännu ett tufft arbetspass väntar och då, när allt känns som tyngst, börjar han slänga lite med håret och vicka på höfterna och dra igång ett solo. Underbart. Det kan inte bara vara Malin Baryards förunnat att få ha det så. Vi andra behöver också en.
Här på Ekhaga gård, har vi i alla fall påbörjat satsningen.
Vi har eget rockband med replokal, vägg i vägg med stallet. Den manliga gitarristen är dock än så länge runt 1.40 hög och i 10:årsåldern, men han växer väl upp han också.
Våra hästar är vana att käka kvällshöet till livemusik. Tonerna av TNT och Smoke On the water är vardagsmat. Ja, i ärlighetens namn får de ibland också stå ut med lite Sven-Ingvarslåtar, men det är något som jag är helt ansvarsbefriad ifrån.
Skulle väl till och med kunna gå så långt att säga att jag tvår mina händer och faktiskt försöker låta hästarna gå ute lite längre de dagarna. Det är pappans band…

Ulrika Ekblom
Chefredaktör






Skitbäst helt enkelt

Hon har legat i topp år efter år - och då talar vi den yttersta toppen!
Vi snackar obestridlig segrare från 1998 till 2004.
Helena har helt enkelt varit obesegrad i mockartopp i sex långa år.
Det har dessutom varit förödmjukande stora segrar som har lämnat motståndarna kvar som blöta fläckar efter sig.
Jag, som stallchef, insåg att skulle jag hålla motivationen och vinnarinstinkten kvar hos de övriga var jag tvungen att göra något. Gapet var helt enkelt för stort mellan toppen och botten.
Jag övervägde länge om jag skulle införa någon form av handikappsystem. Kanske Helena skulle få mocka utan grep? Med punkterat hjul på dyngkärran ?
Ögonbindel? Bakbunden arm?
Det var ett svårt dilemma som jag som coach och högsta chef ställdes inför, men till slut efter en sömnlös, lång natt såg jag slutligen, ljuset i tunneln. Den ultimata lösningen.
Teambildning.
2005 bröts så Helenas segrarsvit i mockartoppen och teamet Elin, Ossian och Sassa kunde ta hem segern och den trevliga middagen på Wallmans salonger.
Det krävdes alltså tre personer för att slå Helena och trots att de var tre, var segern knapp.
I år mockas det flitigare än någonsin i hagarna och frågan är vem som kommer att segra. Faktum är, att trots teamen som bildats, och diverse träningsläger, ligger Helena i ledningen. Hon verkar vara i högform och viftar snabbare med grepen än en hysterisk make med flugsmälla på dyngstacken.
I år har också ett nytt fenomen uppträtt. Vi har fått en ”smygare” på mockartoppen. En helt okänd ”carro” dök plötsligt upp på mockartopplistan.
Visst vet vi att förstapriset innebär både diplom, ära och dyrbara priser, men det kändes lite överdrivet att folk smög in i våra hagar och mockade i lönndom. Men denna Carro fanns otvivelaktligen på listan och sakta, sakta har hennes mängd kärror på listan ökat.
Nu inställde sig nästa tuffa fråga för mig som coach. Skulle jag behöva börja låsa dyngkärrorna och ha övervakningskameror på dyngplattan? Vem var denna mystiska ”Carro”?
Vi misstänkte länge en av barnens kamrater, men till slut, en regnig dag i augusti avslöjades sanningen.
Det var en av de äldre stalledrängarnas döttrar, som ville vara med och slåss om segern. Ensam och i hymmel och hemlighet har hon utmanat hela etablissemanget. Jag funderar nu över bestraffningen.

Stalldrängar till salu

Min 12—åriga stalledräng Ossian, har helt klart för sig poängen med att vara i stallet och han hymlar inte:
- Det är ju här alla snygga tjejerna finns, konstaterade han krasst.
Och eftersom jag tycker det är viktigt att pojken får lära sig rätt värderingar, skyndade jag mig att fylla i:
- De är ju dessutom både smarta, vältränade och trevliga.
Han håller med och skakar medlidande på huvudet åt alla dumma killar som INTE fattat vad de går miste om när de avstår från stallet.
Vi brukar roa oss med att räkna upp alla fördelar man har med att vara ”stalledräng”.
Genom att vara ute så mycket i friska luften och röra på sig blir man ju friskt hälsosam. Av allt mockande får man muskler. För att rida bra, tvingas man använda insidan av huvudet, det vill säga man blir smart.
Man tränar sin koordination, man lär sig att samarbeta med andra och att ta ansvar. För varje dag försöker vi komma på något nytt, bra positivt som man lär sig i stallet.
- Vi lär oss också att chefen alltid har rätt och har inte chefen rätt så ska man vara tyst, säger stalledrängen fortfarande lika snusförnuftigt.
Jag försöker förklara att det kallas att han lär sig diplomati eller möjligen självbevarelsedrift.
Han verkade ha glömt bort allt vad självbevarelsedrift heter den där dagen vi red ut ( här tränar vi chefens nerver ). Jag går bredvid, han rider. Följden blir att när han sitter på hästen, hamnar han ganska högt ovanför mig och kan stirra rakt ned i min hårbotten om han vill – och det vill han:
- Du är gråhårig. Det syns jätte väl här uppifrån.
Den dagen hade vi rea på stalledrängar på Ekhaga gård.

Varför inte en hamster

Jag har länge funderat över vad det egentligen är för fel på hamstrar?
De är små, behändiga, billiga i drift och kräver inte 40-50 liter ljummet vatten varje dag.
De här tankarna kommer speciellt över mig, sådana där dagar, när vattnet frusit i stallet och åtta törstiga hästar står och glor uppfodrande på mig och undrar hur låååångsam den här servitrisen egentligen är!
Servitrisen det är jag det.
Tanken på hamstrar känns extra påtaglig när jag efter att ha släpat alla hinkarna med vatten över gårdsplanen, skvimpat ned vattnet i stövlarna (så att det för varje steg kippar mysigt i skon och jag känner hur strumporna sakta fryser till is ) inser att två av de kära pållarna just sparkat ut sina vattenhinkar. Vattnet rinner sakta över golvet och över boxkanten, tittar återigen de där uppfodrande ögonen på mig: - Blir det någe vatten på det här ställer eller???
Och så suckar de och tittar på varandra med rynkade pannor och konstaterar uppgivet att den där servitrisen nog skulle ha pensionerats för länge sedan.
Självklart tar jag/servitrisen deras omkullsparkade hinkar, traskar över gården igen och fyller dem återigen med ljummet vatten. Samtidigt grunnar jag på hur mycket vatten en hamster egentligen dricker på en dag? Förmodligen bara några decilitrar.
Hamstertankarna kommer över mig, när jag med andan i halsen kommer inrusande till barnets lärare för ”utvecklingssamtal”. Jag är förstås tio minuter för sen. Håret är fullt i hö och när jag tar av mig skorna, upptäcker jag att strumporna inte bara stelfrusna, de är dessutom minst sagt spåniga. Frukost hann jag inte med.
Den här morgonen var det inte de frusna vattenledningarna som ställt till det, utan ”utbrytarkungen från Okna”, Peppy som gjorde skäl för sitt rykte.
Han hade möblerat om lite i stallet under natten… vält fodertunnor, flyttat på grimmor, dragit runt med morotssäcken och bajsat lite här och där. Hamstrar bajsar säkert inte alls så mycket….
Å andra sidan, kan man inte galoppera i full fart över en sommaräng med sin hamster.
Den blir säkert lite kinkig om jag vill vi ska ta en fyratimmarsrunda i skogen och kan tänkas protestera om jag ville vi skulle ta en härlig simtur i havet en varm sommarkväll.
Och frågan är hur mycket humor en hamster egentligen har?
Utbrytarkungen Peppy har det definitivt. Jag tror han skrattade hela vägen ut till hagen, när han tänkte på hur jag såg ut när jag kom till skolan den där morgonen.
Nej, det blir nog ingen hamster i år heller.