Smakprov på texter

Här kan du läsa lite mer av Ulrika Ekbloms alster genom åren. Efter drygt 25 år som journalist har det förstås blivit åtskilliga artiklar. Det här är bara ett litet smakprov.

Heta Bonde-Peter

bondepeter_MG_3853

”Bonde-Peter” är HET. Hans syns på tv, på tidningssidor landet runt och var han går väcker han uppmärksamhet. TV-programmet ”Bonde söker fru” har onekligen förvandlat livet för hoppryttaren och uppfödaren Peter Gustafson. Nu ger han dessutom ut en skiva.

Av Ulrika Ekblom
Foto: Bengt Ekblom


Det sitter filmkameror runt om vid entrén och på flera andra ställen på gården och man måste ta sig igenom en låst grind för att komma fram till ”Bonde-Peters” gård. Ett vaktbolag har också hyrts in och grannarna visar inte längre vägen fram till hans ganska avlägset belägna gård. TV-succén har haft sitt pris. Att vara öppet homosexuell i ett av Sveriges populäraste tv-program retar förstås en del människor.
- Det har varit en del otrevligheter, men det är inget jag vill prata om, säger Peter som dock erkänner att han blev något överraskad vilken enorm genomslagskraft tv-programmet trots allt har haft.
- Jag hade aldrig kunnat drömma om detta, säger han och ler stort och smittande.
- Det mesta har trots allt varit positivt och jag har aldrig ångrat att jag tackade ja till programmet.
Vi står i stallet och pratar. Det är skinande rent och var sak på sin plats. Att Peter Gustafson gillar ordning och reda syns. Att hans hästar gillar honom syns också. Alla vill ha hans uppmärksamhet och det smäller i boxväggarna när Peter stannar för länge vid någon av hästarna.
Peter har 26 egna hästar och han berättar gärna om var och en av dem.
Han gillar att själv föda upp sina hästar och har en klar filosofi, hur aveln ska gå till.
- Jag gillar Briars uppfödare. Han sa en gång. Lyssna på vad experterna säger och gör tvärtom.
Jag blandar tyskt och franskt och tycker om att prova nytt.


Favoriten är nog skimmelstoet Lourdess. Den häst han själv tävlar mest just nu och också hans första egna uppfödning.
- Vi har tävlat 1.40 i år. Målet är 1.50, säger Peter och klappar om stoet.

Litar på Helena

Stallets stora stjärna är nog trots all SM-vinnaren Clark, som tävlas av Helena Persson. Clark är för tillfället hemma som konvalescent hos Peter efter att ha fått några lösa benbitar bortopererade. Peter är mycket nöjd med sitt samarbete med Helena Persson.
- Jag litar till 100 procent på henne. Hon är toppen. Vi har alltid en bra dialog och som hästägare och uppfödare kan jag inte tänka mig en bättre samarbetspartner, säger Peter. Han nämner uppmärksammade fall som rättegången om Calibra och nu senast bråket mellan familjen Lundbäck och en av deras hästägare.
- Bedrövligt för sporten, att sådant får hända.
Han passar på att ge Ridsportförbundet en känga.
- De är verkligen otroligt dåliga på att ta hand om hästägarna/uppfödarna. Utan oss hade toppryttarna haft svårt att få fram bra hästar, men det verkar förbundet ha missat helt. Det finns så mycket att göra, men Ridsportförbundet verkar inte vilja ta i det.

Satt fastspänd i sadeln

Peter började rida som sjuåring. Hans syster fick en häst och hans föräldrar, köpte även en häst till Peter, för att alla i familjen skulle ha samma intresse och göra saker tillsammans.
- De åkte till en hästhandlare som hette Ko-Evert och köpte en korsningsponny, en C-ponny, som visade sig vara en riktig superponny. Men jag var 7 år och liten och klen. Första gången jag satt upp på stoet flög jag av direkt. Jag fick ha en sele som jag satt fastspänd i för att sitta kvar. Jag tävlade till och med i den där selen, skrattar Peter.
Men vann gjorde de och Peters passion för hoppning väcktes på allvar och har hållit i sig sedan dess. Hästarna har alltid varit och kommer att förbli en viktig del av hans liv. Det nya kändisskapet till trots, ser vardagen i stort sett ut som vanligt. Det handlar om fodring, mockning, in och utsläpp och ridning. Hårt arbete från morgon till kväll, inte speciellt glamouröst.
- Jag hade en liten paus 1997, när jag fick för mig att jag skulle till USA. Jag upptäckte snart att USA inte var min grej utan flyttade tillbaka och köpte två hästar igen.

Ingen ”innefjolla”

Peter jobbade länge på Stockholms innekrogar och har bekantat sig med kändisvärlden den vägen redan innan han nu själv blivit känd.
- Det har aldrig lockat och charmat mig och det tror jag är en bra erfarenhet idag. Även om tv-programmet blir väldigt privat så säger och gör jag inget som jag inte kan stå för. Kan jag dessutom tillföra något positivt som öppet homosexuell är jag glad. Jag har fått många fina brev från andra som fått styrka från programmet. Det gör mig glad, säger Peter Gustafson som inte har några problem med att ha blivit hela landets ”bögbonde”.
- Men jag vägrar att bli någon ”innefjolla”.
Han säger dock att programmet förändrat honom själv som person.
- Jag har lärt mig mycket om mig själv. Jag kan ju säga att jag hade aldrig ställt mig på en scen inför ett nästan fullsatt Globen och sjungit innan tv-programmet.
Han berättar att ”bonde söker fru” innebär mycket som inte syns i själva programmet.
- Det är många, långa intervjuer där vi får prata mycket om oss själva och våra känslor. Det går inte att glida över och komma med något vagt svar. De vill att det ska se äkta ut i tv och tvingar oss verkligen att gräva i oss själva.
Peter Gustafson har som ingen annan av bönderna, fått enorm uppmärksamhet. Hans personlighet går igenom rutan och hans trygga, naturliga sätt charmar. Att han ovanpå det ser bra ut, har förstås inte gjort saken sämre. Han får beundrarbrev från både män och kvinnor.
Peter valde till slut Wille, men det blev inte det långvariga förhållande Peter hade hoppats på.
- Vi lever varsitt liv idag och jag är singel igen, säger Peter kort.

Blir artist

Även om han inte hittade sitt livs kärlek via programmet fick han chansen att prova ytterligare en karriär i sitt liv. En skivproducent fick tips om att han kunde sjunga och på den vägen är det. Den första singeln kom ut lagom till Stockholm Horseshow och skivan ska förhoppningsvis vara klar lagom till Göteborg Horseshow. Hästarna och musiken kombineras.
- Musiken är en rolig grej. En möjlighet i livet som jag inte kunde tacka nej till, även om hästarna alltid kommer att gå först. Det har jag till och med inskrivet i skivkontraktet.


Namn: Peter Gustafson
Ålder: 35 år
Bor: En hästgård utanför Gottröra
Favorithäst: Tomas Velins Equest Carnute. Det är den ultimata hästen
Favoritmat: Kött, pommes frites och bearnaisesås
Senast sedda film: Twilight
Senast lästa bok: Oj, det var länge sedan jag läste en bok
Favoritdryck: Pepsi
Favoritmusik. Det mesta som spelas på radion. Jag är allätare
Gör på fritiden: Musik. Ha, det är roligt att få svara det.
Motto: Behandla andra som du själv vill bli behandlad
Drömmer om: Just nu en solsemester
Tycker illa om: Orättvisor
Tre personer på en öde ö: Magnus Hedman, jag gillar idrottskillar. För matens skull vill jag ha en bra kock. Det får bli Stefan Catenacci och för underhållningen skull; Madonna. Jag har alltid gillat Madonna.

Monty Roberts sätter barnen först

Monty o Vega

Han kunde med ålderns rätt, dragit sig tillbaka men istället reser Monty Roberts världen runt och predikar sin ”ickevåldsfilosofi”.
Av Ulrika Ekblom
Foto: Bengt Ekblom

Det är svårt att inte bli imponerad av Monty Roberts, 70 år. Han utstrålar en förbluffande energi och ett äkta engangemang som när han busar med lilla Vega, 7 år när hon rider på ponnyn Brossan, på Stall Humlamaden i Veberöd.
- Visst har jag mitt hjärta hos hästarna, men varje barn har rätt till ett bra liv. Tvingas jag välja mellan att hjälpa en häst och ett barn, så hjälper jag barnet, säger Monty Roberts som tillsammans med sin hustru Pat, tagit emot 47 fosterbarn på sin ranch Flag Is Up Farms.
Det var därför väldigt lätt för Monty Roberts att säga ja, till sin svenska elev, Ann Lindbergs förslag, att skänka pengar till Stall Humlamaden. Den lilla ridskolan, med bara 14 hästar, har inte längre något ridhus. Det gamla orkade inte med snötyngden under förra vintern och kollapsade. Monty Roberts kommer att skänka överskottet från sina tre föreställningar i Sverige till ridskolan. Förhoppningsvis ska det räcka till ett ridhus. På Humlamaden har hälften av eleverna någon form av handikapp och under den här kalla vintern har det varit tufft för många av dem att rida ute.
Många av barnen har kommit till ridskolan den här dagen, när världskändisen Monty Roberts är på besök. Han tar sig tid, pratar och lyssnar på alla.
Med hjälp av Ann Lindberg, demonstrerar han också en ”Join-up” och berättar hur han för många år sedan, via ett gäng vildhästar, upptäckte hästarnas språk. Ett språk som han sedan använt sig av, för att via ickevåld kunna kommunicera med hästar och också utbilda dem och deras ägare.

Vunnit mycket
- Många tror att jag bara jobbar med hästar på marken och undrar hur den här metoden fungerar när man rider hästarna. Det är klart att det fungerar även för en uppsutten ryttare, säger Monty Roberts med eftertryck och fortsätter:
- Du bygger upp ett förtroende, en kommunikation med hästen. Du lär dig att läsa av den och det är självklart något du också har med dig när du rider hästen, säger Monty Roberts som både varit en framgångsrik westernryttare och tränare av galopphästar.
Monty Roberts har vunnit inte mindre än sju worldshowtitlar, framför allt inom cutting och reined cowhorse. Han har tävlat under en stor del av sitt liv.
Han vann sin första trofé bara fyra år gammal. Det är först de senaste åren, som han dragit ned på sitt eget ridande. Flera stelopererade kotor i ryggen, bidrar till det beslutet.
Monty visar, inte utan stolthet, sin ” Hall of Fame-buckla” som han fått tillsammans med hästen John Tivio. John Tivio är den enda hästen som vunnit både i cutting och workingcowhorse, på en och samma tävling. 1975 valdes han in i Hall of fame National Reined Cow Horse Association.
Johnny Tivio dog på sin 25:årsdag 1981, hemma på Monty och Pats ranch där han också är begravd.
- Johny Tivio var den viktigaste hästen i mitt liv. Jag har haft förmånen att lära känna många speciella hästar, men Johnny var den viktigaste. Han var unik, berättar Monty Roberts.
Det finns en annan häst som också är betydelsefull och det är Shy Boy. Den vilda mustangen som Monty tämjde och som idag lever på familjen Roberts ranch.
- Vi har en väldigt nära relation. Den är svårt att beskriva, säger Monty.
Han har en egen begravningsplats på farmen, för ”sina” hästar.
Ledarskap i näringslivet
Monty Roberts berättar att den ledarskapsträning han använder på hästarna, fungerar alldeles utmärkt på både barn och vuxna. Något som också uppmärksammats i näringslivet, där Monty Robert ofta får föreläsa om just ledarskap.
Monty Roberts var en föregångare när han lanserade sin metod att kommunicera med hästar utan våld. Han har fått många uppföljare som till exempel Pat Parrelli. Monty Robert ser dem inte som konkurrenter.
- Ju fler som visar att det går att träna hästar utan våld, desto bättre är det. Parelli och jag gör inte lika i allt, men folk väljer oftast att fokusera på olikheterna istället för att se alla likheterna, säger Monty Roberts.
Monty Roberts har onekligen levt ett omväxlande och varierat liv. Han har givit ut flera storsäljande böcker, ”Mannen som lyssnar till hästar”, ” Shy Boy” och ”Från mina händer till dina”.
Det var med storsäljaren ”Mannen som lyssnar till hästar” som Monty Roberts fick sitt riktiga genombrott.
I boken berättar han om sin uppväxt på en stor anläggning för avel och träning av rodeohästar. Monty Roberts far använde sig av mycket våld och tvång i sin träning, något som Monty reagerade mot redan som väldigt liten.
Efter att i smyg, ha studerat de vilda mustangernas sätt att kommunicera utvecklade han sin träningsmetod.
Hedersdoktor
Monty Roberts har varit stuntman i Hollywood, haft tre böcker på New York Times bästsäljarlista, tränat hästar åt drottning Elizabeth i England och blivit utnämnd till hedersdoktor vid universitetet i Zurich och uppnått en hyfsat hög ålder, ändå fortsätter han att resa världen runt.
- Vadå hög ålder ? Jag är väl ung än, säger han och skrattar, slår ut med händerna och fortsätter:
- Jag tycker fortfarande det här är roligt. Jag har kvar min motivation och vill fortsätta lära ut. Jag har som mål att lämna efter mig en bättre värld för hästar och människor.
Och det är därför han står där en smällkall marsdag på en liten ridskola, mitt ute på den skånska landsbygden och berättar om sin metod att träna hästar utan våld. Och det är därför han utan tvekan pulsar i snön med lilla stjärnögda Vega, när hon äntligen får lov att rida sin favoritponny Brossan.
Och Monty ler lika stort som Vega när hon galopperande på Brossans rygg, glatt ropar till hela världen:
- Jag kan! Jag kan !

Landslagsryttare hjärnskadad

Hon svävade mellan liv och död i flera veckor. Ingen visste om hon skulle överleva.
När hon väl vaknade upp ur koman, visade det sig att landslagsryttarinnan Eva ”Tulle” Lundqvists hjärnskada var mycket allvarlig. Läkarna trodde att hon skulle få leva resten av sitt liv i rullstol.

Av Ulrika Ekblom
Foto: Bengt Ekblom

Det de inte hade tagit med i beräkningen var ”Tulles” enorma envishet och livsglädje. I läkarnas kalkyl fanns inte heller de två minst lika envisa föräldrarna, Leif och Katarina som träget kämpat för att ”Tulle” skulle få rätt rehabilitering. Idag har Eva Lundqvist lämnat rullstolen och kan delvis gå utan käpp. Att komma upp i sadeln igen och kunna tävla igen, har varit en mycket stark drivkraft.
- Det är ingen ide att deppa för det som hänt. Det blir inget bättre av. Det enda som hjälper är att jobba vidare, säger Eva.
Deppa är inget som ligger för ”Tulle” som är 25 år idag. Hon har en smittande glädje och charm och inre styrka som inte lämnar någon oberörd. Vi träffas i stallet, på gården i Grevie utanför Staffanstorp. Eva borstar av stoet Kataleis Baba Jaga, en av hennes favoriter och den häst hon brukar rida. Idag blir det dock ingen ridtur utan Baba Jaga får nöja sig med att bli ompysslad.
- Just nu rider jag inte så mycket. Jag prioriterar mig själv och min träning. Jag tränar sex timmar om dagen, säger hon och ger stoet en klapp.
Det finns runt 15 hästar på gården, även om man idag dragit ned betydligt på verksamheten. Fokuset har förändrats för Eva och hennes familj. Nu handlar det om att Eva ska bli så återställd som bara är möjligt.
Eva använder samma målmedvetenhet och inre styrka som förde henne till toppen som hoppryttare. Nu är dock målet ett annat – att kunna gå helt utan käpp och hon är en bra bit på väg.
- Jag tränar här ute på gräsmattan för då gör det inte så ont om jag ramlar, säger hon och skrattar.
Om ett år räknar hon med att kunna gå helt utan käpp.

Tappade minnet

Olyckan som förändrade hela familjen Lundqvists liv skedde den 5 juni 2003. Eva var på väg till sin tränare Maria Gretzer för ett sista pass, innan det bar av till EM.
- Det hände när vi skulle lasta. Min häst, Lascar dummade sig och stack. Jag försökte hålla emot, men på något vis trasslade sig linan runt mina ben och jag kastades upp i luften, berättar Eva.
Hon landade i en rabatt och slog huvudet i stubbarna efter de nedklippta rosenbuskarna. Eva blev omedelbart medvetslös och mamma Katarina som var med, kallade snabbt på ambulans. Eva, minns inte något av olyckan. Faktum var att när hon vaknade upp efter tre veckor i koma, hade de senaste två åren innan olyckan försvunnit ur minnet.
Det var inte bara minnet som försvunnit. Hon talade dåligt, fick inte kroppen att göra som hon ville, kunde inte svälja och visste till en början inte ens hur gammal hon själv var.
- Men engelska kunde jag. Den delen av hjärnan hade inte skadats, säger Eva.
Minnet har kommit tillbaka efter hand, men fortfarande saknas bitar.
Eva liknar sin skada, vid en strokepatients. Hela vänstra sidan ”krånglar”. Talet är lite långsamt och vänstra benet ställer till problem när hon ska gå, men trots allt kan hon numera gå. Det är en stor förbättring.
Det första året tillbringade Eva helt och hållet i rullstol.


Hoppat igen

Hennes föräldrar Leif och Katarina berättar om en lång kamp för att få rätt rehabilitering och hur de själva sökt hjälp ibland annat Spanien och England.
- Den vård Eva fick i det akuta livshotande läget var helt fantastisk. På Niva i Lund, var de kunnig och engagerade. De var helt suveräna, men sedan var det som att köra huvudet i en vägg. Rehabiliteringen i Sverige är fruktansvärt dålig, säger Katarina Lundqvist. Hon blir arg när hon berättar om den nonchalans och det ointresse som de mött inom den svenska sjukvården. Hon berättar om hur de själva fått söka både hjälpmedel och träningsmetoder runt om i världen, för att hjälpa sin dotter att bli bättre. Leif betonar vikten av att se över sin försäkring.
- Kolla så den även täcker rehabilitering, säger han bestämt.
Trots den otäcka olyckan var det aldrig tal om att sluta med hästar. Snarare tvärtom, för Eva har hästarna varit en viktig drivkraft för att kämpa vidare. Hela tiden har hennes mål varit att kunna tävla igen.
- Jag har hoppat igen, bara ett litet skutt, men ändå, säger hon och skrattar högt vid minnet.
- Jag ramlade fram på halsen två gånger och mamma och pappa ville att jag skulle sluta hela tiden. Men jag gav mig inte. Jag ville klara det utan att ramla framåt. När jag gjorde det, slutade jag.
Envis är som sagt, bara förnamnet, på Eva Lundqvist.

Tränare

Eva bor i ett annex på familjens gård, i en vacker lägenhet med mycket ljus och luft. Här klarar hon sig själv, men har ändå tryggheten med föräldrarna i närheten.
Rummen pryds av mängder av rosetter och pokaler från Evas tid som aktiv tävlingsryttare, men de får samsas med träningsredskapen.
Eva har inte släppt drömmen om att jobba med hästar. Hon är då och då ute på tävlingar och tycker om att känna tävlingsatmosfären och träffa gamla tävlingsmotståndare och prata häst. Hon har svårt att låta bli att komma med råd och åsikter.
- Jag är legitimerad c-tränare och vill bli b-tränare. Jag tror att det skulle passa mig.
Och fortfarande finns ambitionen att en dag kunna tävla. Eva skrattar som hon så ofta gör, under vårt samtal och säger:
- Man får aldrig ge upp.




Cardento och Peter Ericsson

Cardento


VM i Achen blev Peter Erikssons sista ritt på Cardento.
Efter tio år skiljs deras vägar åt.

Av Ulrika Ekblom
Foto: Bengt Ekblom

Nu ska Cardento enbart ägna sig åt sin avelskarriär – hos sina ägare i Holland.
Det blir inga fler mästerskapsmedaljer, inga hisnade omhoppningar eller utmanande uppvisningar på Flyinge för den silverfärgade hingsten.
- Det är klart att det känns sorgligt. Jag har aldrig haft en häst så länge som Cardento, säger Peter Eriksson.
Vi träffar Peter och Cardento en varm dag i augusti. Snart bär det av till Tyskland, mot VM och mot deras sista tävling tillsammans.
Alla som har sett de båda tillsammans vet att de tio åren präglat dem. De är ett team. Det finns få saker som inte Cardento skulle göra som Peter ber honom om.
Ta bara en sådan sak som att hoppa genom eld ! Det är inte många hästar som skulle göra det, men när Peter ber Cardento hoppar han, oavsett om det är genom en ring av eld eller över en Volvo. Jo du läste rätt. ”Volvohoppet” gjordes också i samband med en av Flyinges uppvisningar.
Och vem kan glömma den fantastiska omhoppningen vid OS där Peter hittade en ”smitväg” som ingen annan hittade och hoppade från en nästan omöjlig vinkel över den stora oxern.
- Cardento är modig och har stor kapacitet, säger Peter.
Att han litar på Peter är ju också ställt utom all tvivel.
Peter Eriksson tycker det är svårt att beskriva Cardento, trots eller kanske på grund av alla år tillsamman. Efter lite funderade hittar han ett ord:
- Okomplicerad.
Så har Peter Eriksson också haft Cardento sedan han var fem år. Under de åren har han utbildat och format honom som han själv vill ha honom. Peter är trots allt den enda ryttare som tävlat Cardento - kanske därav ordet okomplicerad. De båda kan varandra utan och innan.
Men ordet är också valt för att Cardento är lätt att resa med, aldrig bråkig i stallet eller på tävlingsplatsen.
- Han vet att han är stallets kung, så han behöver inte bråka, säger hästskötaren Jenny Falinsson och kastar en blick på 22-åriga pensionären Robin Z, som står i boxen mitt i mot Cardento.
- Nåja, kronprins då. Robin anser att han fortfarande är kungen.
Jenny berättar att Cardento knappast kan beskrivas som någon ”kelgris”. Han är snäll, men ska det mysas är det när han själv vill.
- Men det kommer att bli tomt när han åker. Väldigt tomt.
- Det är väldigt dubbla känslor att åka till VM. Vi vet ju att vi åker hem utan Cardento.
Peter Eriksson räknar dock att träffa Cardento då och då. Peter brukar några gånger varje år besöka stuteriet för att titta efter lovande hästar och då lär Cardento finnas på plats i hingststallet.



Speciell häst

Det var dåvarande Flyingechefen Ingvar Fredricson som hittade Cardento 1997. Peter provred hingsten på hösten, när Cardento var fyra år gammal.
- Jag kände direkt att han hade något extra. Nu betydde det inte med automatik att han för att han kunde hoppa 1.30 då, skulle bli en häst i världsklass, men det kändes direkt att Cardento hade väldigt lätt för sig, berättar Peter.
Cardentos ägare W van de Lageweg, leasade ut Cardento till Flyinge och Peter och deras makalösa karriär tog snabbt fart.
Cardento har visat vad han går för år efter år. Det är inte många hästar som kan skryta med att ha medaljer från alla stora mästerskap, VM, EM och OS.

Vid EM i Arnheim 2001 var Cardento med i silverlaget. År 2002 ingick han i det historiska svenska landslaget som tog ett VM-silver i Jerez. Vid EM i Donauschingen 2003 vann Cardento finalhoppningen och vid OS i Athen 2004 var han med och tog silver.
Han har meriter som få andra svenska hästar och har också välförtjänt blivit populär bland landets stoägare.
- Jag har många fina minnen med Cardento, men ett av de bästa är silvret 2001. Jag red för ovanlighetens skull inte först utan sist och var med och tog den här medaljen som var den första på mycket länge inom svensk hopphistoria. Det var en speciell känsla.

Skadefri

Cardento är trots sin mankhöjd, 1.71, en ganska lätt modell av häst. Han har mycket fullblod i sig, därav hans ädla typ, vilket Peter tror har bidragit till att Cardento under alla år klarat sig från skador.
- Titta på hans ben. Trots att han tävlat i så många år på högsta nivå har han inte ens några gallor.
- Han är dessutom den häst som på landslagsträningarna visat sig ha bäst mjölksyrenivå. Vi testar det efter hårda pass och Cardento är alltid den som visar bäst resultat, säger Peter.
Självklart ligger det en målmedveten träning bakom de fina resultaten och att Cardento fortfarande kan vara så fräsch efter alla år i toppen. Peter lämnar inget åt slumpen och av den anledningen är Cardento förstås i bästa tänkbara toppform lagom till sin allra sista tävling – VM.